Bättre en fågel i kikaren än ingen alls!

Sevärt besök i vadareldoradot Hjälstaviken

”Välkomna till dagens tur till vadareldoradot i Hjälstaviken! Vi har sandlöpare med mera att se fram emot.” ”Det tror inte jag”, påpekar glädjespridaren Yngve, ”det har varit perfekt väder i natt för att sträcka vidare!”

Vi var sju som drog iväg kl 0600 lördagen 5 augusti. Efter en knapp timme var vi framme vid Hårby. Sedan ett antal år finns här nu en bra iordningsställd rastplats med toa och fikabord samt bra infotavlor om lokalen. Korpen hälsade oss välkomna och en hane ”brunhök” svepte över maderna. Kullar av buskskvätta och sädesärla längs vägen födosökte. Lite längre fram noterade vi en törnskata och en kull stenskvätta.

Väl framme vid tornet kunde vi konstatera att det inte bara är Edeby våtmark som saknar vatten. Men i gengäld har det skapats fantastiska vadarbankar. Vi kunde omedelbart konstatera att något sträck söderut inte hade skett. Det myllrade av arter och individer. Upp emot tusen vadarfåglar kunde räknas. Så det fanns mycket att botanisera i.

Vi var inte ensamma i tornet, men alla njöt av situationen. Det är en njutning att se vadarflockar lyfta, svepa runt i täta formationer och framför allt inte krocka. Sandlöparen hittade vi omgående i en stor flock kärrsnäppor. Det som var roligt var att det inte var enskilda individer av olika arter utan stora flockar. Vad sägs om ca 50 kustsnäppor, ca 30 spovsnäppor, 12 mosnäppor, ca 160 större strandpipare, 15 kustpipare, ca 60 brushanar, cirka 150–200 kärrsnäppor, 10 enkelbeckasiner, 43 myrspovar, 6 skogssnäppor, 3. Rödbenor, flera drillsnäppor, 2 svartsnäppor, 1 storspov, 1 strandskata samt otaliga gluttar, grönbenor och tofsvipor. 18 vadararter och denna mängd!

Alla stod där i tornet och var lyriska över det som utspelade sig framför oss ute på bankarna. Då och då avbröts den lugna tillvaron för fåglarna. Pilgrimsfalk, havsörn och brun kärrhök kom då och då och gjorde sina räder utan att få någon napp, vad vi kunde se.
Stacks Image 98
Stacks Image 72
Stora mängder vadare, bland annat storspov, överst, och vattenrall, sågs under utflykten till Hjälstaviken. Foto Beje Aronsson.
Men det är ett skådespel att se ”sjön” lyfta och alla drar runt några varv för att land igen och fortsätta utspisningen som om inget hade hänt. En fiskgjuse gjorde sin räd, vilket inte berörde fåglarna. De vet nog säkert att den bara är ute efter fisk.

Vi kunde också konstatera att ”vitfågeln” lyckats med sina häckningar, för det var gott om årsungar. Lite här och var stod gråhägrar, ganska många dessutom, och lurade på att få en frukostfisk. Även vi behövde en näringstillförsel av kaffe med stekt äggmacka. Det smakar aldrig så gott som när man är ute.

Vi plockade ihop våra pinaler, på med ryggsäckarna och en vandring tillbaka till bilarna. Naturen är mer än fåglar, så längs den lättgångna vägen kunde vi njuta av bl a den vackra vägtisteln, renfanan, rosendunörten, besksötans blåvioletta blommor (den är släkt med potatisen), den klart gullysande åkermolken och fackelblomster.
Vägen kantas också av åkertistel och kardborre. Dessa fröstånd blir sedan i vinter en bra födokälla för bl a steglitsen.

Nästa anhalt blev Stora Parnassen vid sjöns södra del. På med ryggsäckarna igen och en vandring ner till hagen vid sjöns utlopp. Här finns sedan många år en spång, kallad WWF-spången (finansierad genom WWF), som går rakt igenom det stora vasshavet, över utloppet till den östra sidan. På senare år har man byggt en avstickare ut till ett gömsle. Härifrån ses den södra delen av sjön och maderna i anslutning till utloppet. Även här naturligtvis lågt vattenstånd, så lågt att man kunde se ryggfenorna på braxen.

På bankarna gick drillsnäppor, rödbena, enkelbeckasin, grönbena och tofsvipa. Några av dem stod och tog en siesta inne i en och samma sälgrotsystem. Första skedanden, snatteranden, sothönan och storskarv för dagen noterades. Det roligaste och ovanligaste var ändå en adult vattenrall med en pulli, som gick helt öppet i kanten av växtligheten. En syn som är mycket ovanlig. Det normala är att man hör fågelns grisliknande grymtande. En av dagens clou naturligtvis.

Efter kaffe så packade vi ihop oss. Längs spången blommade vattenmärke, svalting, nickskära och sjöranunkel. Ett stånd av sprängört hittades. Den är mycket giftig och växer i våtmark. Det har hänt att betande kor fått i sig delar av växten och dött. Den är en flockblommig art och släkt med hundlokan.

På återvandringen fick vi höra det metalliska plinget från minst två skäggmesar. Den arten är beroende av stora, vida vasshav, vilket ju finns här. En adult havsörn seglade högt och rörde om i flockarna på sjön och maderna. Slutligen kunde även en sävsångare höras. Glada i hågen ställde vi nu kosan hemåt med 54 arter i bagaget, varav 18 arter av vadare, vilket var klart över förväntan.

Text: Leif Ekblom