Örnar i Nordsjön

Bland isbörnar och grisslor i Svalbard
Stacks Image 1157
Stacks Image 1161
I februari förra året var jag i Leuvsnes, ett litet samhälle vid kusten ca 20 mil norr om Trondheim. Där har en numer i fotokretsar ganska välkänd norrman, Ole-Martin Dahle, etablerat ett center för framförallt havsörnsfotografering. Jag besökte samma ställe i juli i år för att få uppleva örnarna och Nordsjön i sommarskrud.
Vädret var inte särskilt gynnsamt de första två dagarna med tunga moln, krafitg vind och regn. Dock visade sig norska västkusten från sin allra bästa sida den tredje och sista dagen då vinden mojnat rejält och solen sken ända till midnatt och teoretiskt sett kunde erbjuda örnsiluettbilder mot den nedgående solen.
Genom att locka med sig mås och trut från hamnen och dessutom känna till var de olika örnreviren finns gör det möjligt att locka havsörnen till båten genom att ”åtla” med färsk fisk. Själva fotograferandet erbjuder vissa knepigheter vad gäller ljus och hastighet. Nu är Ole-Martin en mästare på att lägga båten rätt i vind och i förhållande till ljuset innan han kastar ut fisken. Örnarna som från sina reden eller utkiksplatser har örnkoll på när just Ole-Martins båt kommer tuffandes, dyker upp och cirklar över båten till dess han kastar ut fisken. Sedan kommer ett dyk i hög hastighet innan örnen planar ut, reser sig helt upprätt, fångar fisken och drar iväg mot vinden. Det hela är över på några sekunder och på ca 20 meters avstånd.
Till havs hade vi sällskap av gråtrut, havstrut, ett fåtal tretåigmås, strandskata, tobisgrissla samt de parasiterande flygekvilibristerna kustlabb. Trutarna var vältränade och satte sig gärna på motorn på båten eller på huvudet på någon person ombord. Där ser man hur en säck hundmat kan föra fågel och människa nära varandra!
Fiskbeståndet är rikt i fjordarna och vet man var man skall slänga i pirkarna så kommer det upp fisk på krokarna direkt, detta utnyttjades för att fånga fisk till trutarna som tackade genom härliga slagsmål intill båten och visade konsten att äta sillstora fiskar genom att kasta upp dem, gapa och svälja.
En förmiddag när det regnade som värst satt jag i ett gömsle och försökte fånga duvhök mm på bild. Duvhöken dök aldrig upp men bilder blev det av ekorrar och en del småfågel.

Text & bild Nils Eriksson

Fler bilder på denna länk


En gammal dröm jag närt är att besöka Svalbard, denna kosmopolitiska metropol ungefär 100 mil syd Nordpolen. Den andra veckan i juni i år uppfylldes drömmen.
Ombord på fartyget M/S Origo bar det iväg från Longyearbyen tillsammans med 10 andra nördar, två beväpnade och kunniga guider samt Brutus Östling som fotografisk rådgivare på en veckas ”kryssning” med sökarna inställda framför allt på isbjörn.
Fågellivet på Svalbard är rikt men artfattigt. De arter vi kom i kontakt med var stormfågel, tobis- och svalbardsgrissla, spetsbergsgås, brednäbbad simsnäppa, lunnefågel, snösparv, alkekung, tretåigmås, islom, ismås, kustlabb, havs- och gråtrut, ejder, praktejder och alförädare. Tyvärr fick vi aldrig kontakt med svalbardsripa, men vi hölls ju huvudsakligen till havs.
Faunan i övrigt som vi noterade var svalbardsren, polarräv, isbjörn, storsäl, knubbsäl, valross, vikval och slädhundar.
Det var en härlig resa som innehöll snöstorm, grådaskigt väder, regn, strålande sol och framför allt en magnifik natur med landskapsvyer som får varje vykort att framstå som hötorgskonst av den värsta sorten.
Jakten på isbjörn skedde mestadels från mindre gummibåtar med god plats för att fotografera. Det blev tyvärr inte så många kontakter med isbjörn, men vi kom på 30-40 meters avstånd till nallar som slöade i strandkanterna och slött betraktade knasbollarna som inget annat önskade än att bamsen skulle resa sig och komma närmare. Närkontakter på några meter blev det dock flerfaldiga gånger med valrossar, dessa stora fläskberg med utstående framtänder,
På Svalbards norra sida, ca 80 grader nord, går en stor fjord in, Hinlopen. Där finns ett enormt fågelberg, Alkefjellet, med svalbardsgrisslor i 100-tusental samt tobisgrisslor, trutar och polarrävar. Träcken låg som ett skyddande täcke över stora delar av bergssidan, de flesta fåglarna var omisskännligt fläckade av träck, men glada ändå, förutom de som slogs om boplatser eller vad nu orsaken var.
Den enda smolken i bägaren var att se hur glaciärerna hade dragit sig tillbaka och hur det arktiska landskapet på sikt verkar försvinna med okända konsekvenser.

Text & bild Nils Eriksson

Fler bilder på denna länk